Revanschlust. Mot klubben som gav dig chansen. Mot supportrarna som sjöng ditt namn. Det är inte en känsla — det är ett varumärke. Någon agent eller PR-konsult har viskat det i hans öra, och han köpte det rakt av.
Jag har sett hundratals spelare lämna klubbar. De bästa av dem tackade, vred om nyckeln och körde vidare. De sämsta byggde en berättelse om sig själva som offer. Okeke väljer den andra vägen, och han gör det med ett leende som om han just kommit på något smart.
Han har inte blivit orätt behandlad. Han har bytt arbetsgivare. Det gör folk varje dag utan att kalla det revansch.
Det som verkligen förargar mig är att ingen journalist i intervjurummet protesterade. Ingen frågade: "Revansch mot vad, exakt?" Alla nickade och antecknade. Så sprider sig klyschorna — inte för att spelarna är dumma, utan för att vi låter dem slippa undan med tomma ord.
Fotboll är ett spel om mål, passningar och press. Det är inte en Netflix-serie om din personliga resa. Spela matchen. Gör det bra. Det räcker.
Revanschlust är ett ord för boxare och svikna älskare — inte för en mittfältare som förhandlade fram ett bättre kontrakt och sedan höjde hakan mot kameran.