Det jag tänker på varje morgon nu är Dejan Kulusevski.
Inte för att jag tvivlar på mannen — tvärtom. Men det finns en specifik sak med hur Sverige spelar under Potter som gör just Kulu svårersättlig: det där direkta spelet på höger sida där han tar emot halvvänds, drar in och öppnar passningslinjer centralt. Det låter enkelt. Det är det inte. Det kräver en spelare som fattar beslutet innan bollen kommer. Elanga gör det bra på vänster, men höger sida med Kulu är ett annat djur.
Knäskador är opålitliga. Jag vet det från egna erfarenheter — du kan träna fullt i tre veckor och ändå inte ha den sprängkraft du behöver när det gäller på riktigt. Kroppen minns. Och 67 dagar är inte lång tid om du har legat still.
Det Potter måste ha svar på nu — inte till premiären, utan nu — är om Kulu kan spela 70 minuter i ett högt tempo mot ett tunisiskt lag som kommer pressa högt och stänga utrymmen tidigt. Tunisien är inget gäng nybörjare. De är organiserade, fysiska, och de väntar inte respektfullt på att du ska sätta ihop ditt spel.
Om Kulu inte är hundra procent finns det alternativ. Men inga av dem ger samma kombination av kreativitet och direktspel på den sidan. Det är det problemet Potters stab sitter med.
Jag vill se Kulu springa fritt på en träning, ta emot i full fart och skjuta utan att tveka. Den dagen det händer — då andas jag ut.
Tills dess håller jag koll.