Jag tittar på Dejan Kulusevski och räknar bakåt. 69 dagar. En knäskada. Och ett VM som Sverige kvalat sig till för första gången på trettio år.

Det är inte panik jag känner — det är matematik.

Potter bygger sin offensiv kring ett trepartsmaskineri: Gyökeres som spetsen, Isak som rör sig bakom, och Kulusevski som den som binder ihop det hela från höger. Ta bort en av de tre och du har fortfarande ett farligt lag. Ta bort Kulusevski specifikt och du tappar den spelaren som pressar upp hela kedjan — den som springer bakom defensiven, drar ut mittfältare och skapar det utrymme Gyökeres lever av. Det är inte magiskt, det är geometri.

Elanga är bra. Han svarade upp i playoff mot Polen och han vill verkligen. Men han är en annan typ av spelare — mer explosiv längs linjen, mindre benägen att kombinera snabbt inne i plan. Med honom på höger sidan spelar Sverige bredare men tunnare i mittzonerna. Det vet Potter också.

Jag hörde mig för med en gammal kompis som jobbar med rehabilitering. En knäskada av den här typen — beroende på exakt var och hur — kan läka ihop lagom till VM men du är inte hundra procent. Du är åttiofem, nittio. Och på den nivån märker motståndarna det. Tunisiens mittfältare kommer att pressa högt och hårt i den första halvleken, det är deras spel.

Frågan Potter måste ställa sig är inte om Kulusevski kan spela. Frågan är om han kan springa de sista metrarna. Det är dit pressingen sker. Det är där matcherna avgörs.

Jag hoppas han är redo. Sverige behöver honom hel.