Det finns meningar som stannar kvar länge efter att man hört dem. Alvar Ekdal sade "otroligt sorgligt" om Pernille Lundgrens VM-mardröm, och jag förstod att han inte letade efter starka ord — han letade efter ärliga. Lundgren, Danmarks mittfältare, missade VM-kvalet på grund av skada. Inte en vanlig skada av det slaget som håller en borta i tre veckor. En av dem som tar något från dig du aldrig riktigt får tillbaka, för att fönstret stänger sig, för att karriären har en biologisk klocka som varken läkare eller tränare kan pausa. Ekdal vet det här. Han har spelat länge nog för att veta hur fort det tar slut.

Jag tänkte på vad det betyder att en spelare från ett landslag kommenterar en motståndares förlust med genuint deltagande. Det är inte självklart. Fotbollen producerar lätt ett slags hård yrkesmässighet, en distans inför andras motgångar — inte av elakhet utan av självbevarelsedrift. Du kan inte sörja allt som händer i det här spelet. Alldeles för många karriärer bryts. Alldeles för många VM-drömmar löses upp i fysioterapirum som luktar liniment och tystnad. Men ibland bryter det igenom ändå, den där igenkänningens ömhet. Ekdal lät den bryta igenom, och det sade något om honom som sextiotusen matcher-statistik aldrig kunde säga.

Jag minns när jag bevakade ett landslagsläger i mitten av nittiotalet, och en spelare — jag ska inte säga vem — satt utanför hotellets restaurang kvällen efter att han fått beskedet att skadan var allvarligare än man trott. Han satt inte och grät. Han satt och tittade på en bil som körde förbi på vägen utanför, som om bilen innehöll hela det normala livet han just blivit avskild från. Ingenting jag skrivit sedan dess har riktigt fångat det ögonblicket. Kanske för att sorg av det slaget inte är dramatisk. Den är still och tyst och oändligt långsam.

Det som gör Lundgren-historien till mer än en skadenyhet är tajmingen. VM är inte vilken turnering som helst för en fotbollsspelerska i hennes generation. Det är bevis, scen, bekräftelse — allt det som klubbfotbollen fortfarande inte riktigt kan ge på samma sätt. Damlandslagens VM har vuxit till något genuint stort under det senaste decenniet, och varje upplaga är på ett sätt oersättlig. Du kan inte be om ett till. Du kan inte vänta fyra år och hoppas att kroppen håller och att formen är tillbaka och att tränaren fortfarande tror på dig. Pernille Lundgren vet det. Alvar Ekdal vet det. Det är därför orden "otroligt sorgligt" inte lät tomma. De lät precisa.

Utanför hotellet den kvällen i nittiotalet satt en man och tittade på en bil. Jag satt bredvid honom en stund utan att säga något. Det var det rätta att göra. Fotbollen lärde mig det, paradoxalt nog — att det finns ögonblick då spelet inte räcker till som tröst, och det är just då du förstår hur mycket det egentligen betyder.