Marcus Karlström spelade 90 minuter i en match som Djurgården vann efter att ha legat under med 2–0. Det är dramatik. Det är fotboll. Det är exakt den sortens stund då en spelare med erfarenhet och rang borde ha något att säga. Istället levererade han sju ord som inte betyder någonting.
"Vi får se vad som händer i veckan."
Jag har lyssnat på intervjuer i femtio år. Jag vet att journalisterna ibland ställer dåliga frågor. Jag vet att omklädningsrummet fortfarande kokar och att adrenalinet inte lagt sig. Men Karlström är ingen debutant som famlar efter orden — han är en van proffs som vet precis vad han gör. Han väljer bort svaret medvetet.
Det är inte blyghet. Det är bekvämlighet.
Fotboll skapar ögonblick som folk bär med sig livet ut. En vändning från 0–2 är ett sådant ögonblick. Publiken hade rätt att kräva mer än en urvattnad bisats om vad som möjligen kanske möjligen ska utvärderas under veckan som kommer.
Jag undervisade i svenska i trettiotre år. Det viktigaste jag lärde ut var att ord är ansvar. Du väljer vad du säger, och du väljer vad du inte säger. Karlström valde ingenting — och hoppades att ingen skulle märka det.
Nästa gång han kliver framför mikrofonen vill jag höra ett subjekt, ett predikat och ett objekt som faktiskt rör matchen han just spelat. Det är inte för mycket begärt av en vuxen människa med ett proffs-kontrakt.