Malmö körde under tiden över ett Gais-lag som kom till Swedbank Stadion med skadekris i ryggen och hopp på läpparna, och somnade i halva — tre mål på arton minuter är inte en förlust, det är ett ras. Jag såg Malmö göra samma sak mot Östers IF en septemberkväll 1997, när Hasse Mattisson stod och stirrade in i målet som om han försökte förstå vad som just hänt. Det finns matcher som inte avgörs av taktik utan av tillgång: Gais saknar hälften av sin trupp och det syns inte som en svaghet utan som ett sår. Diskussionerna om Gravius fortsätter, och man förstår varför — klubben behöver kropp och karaktär i ett läge där varje träningspass måste värna om det som finns kvar.

Djurgården vann hemmapremiären och hyllade Bosse Andersson med ett tifo som fick Tele2 Arena att kännas som en kyrksal, och det är precis som det ska vara — men matchen själv var en oreda av två ansikte. Noll-tvåa, sedan vändning, sedan Lien som räddade det som annars skulle ha blivit en av de mer pinsamma hemmapremiärerna på länge. Försvarsspelet kallades ihåligt och passivt av experterna, och det är ord som biter hårdare än poängtabellen just nu. Billborn sa att om de spelar som mot Häcken tar de många poäng, och det är en mening som låter hoppfull men egentligen rymmer ett erkännande: de gör det inte alltid. Ramírez lade till att spelarna måste förtjäna sin plats, och plötsligt förstår man varför omklädningsrummet känns som ett klassrum under prov.

I Halmstad hände det roligaste på en Allsvenskan-match den här veckan — en vollyscoring och en målvaktstavla som tillsammans sänkte HBK:s hopp om att äntligen ta säsongens första poäng. Degerfors vann, och Sundgrens fullträff är den sortens mål som radiopublik beskriver med en ovilja att låta meningen ta slut. Jag minns Martin Ödegaards far, Hans Erik, prata om hur Degerfors alltid hittat sätt att göra tillvaron intressant — och det stämmer fortfarande, fast nu är det mer fasta situationer och mindre romantik.

Elfsborg kvitterade sent i Västerås, Häcken pekas ut som serietippat av experterna, och allting börjar ta form med den nydanande försiktighet som kännetecknar en säsongs första omgång — alla har rätt, ingen vet ingenting ännu.

Och ändå är det Csongvai jag bär med mig när söndagen ebbar ut. En man som spelar mittback men vägrar låta det ändra vem han är — och i det vägrades finns kanske hela fotbollens löfte: att platsen du sätts på aldrig behöver diktera platsen du bär inom dig.