Johansson är inte i startelvan. Han är troligen inte ens nära. Men Potter har haft honom i närheten sedan vi anlände, och det ger spelaren något som inte syns i statistik — rytm, känsla för gruppen, och framför allt en kontinuitet i träningen som utlandsproffsen inte haft på samma sätt.
Jag spelade länge med killar som var bättre på träning än på match. Det handlar inte om det här. Johansson är en annan typ — han är tyst, effektiv, och han löser problem som uppstår utan att skrika om det. Det märks när Potter ska fatta beslut om vem som håller laget ihop om skadorna börjar hopa sig.
Sverige möter Tunisien först. Ett lag som jobbar hårt, kompakt, och som försöker stänga ner din rytm. Gyökeres kommer att tryckas djupt av centerparet hela matchen. Då behöver han en mitt som knuffar bollen framåt snabbt. Johansson gör inte det spektakulärt. Han gör det rätt.
Problemet är att Potter förmodligen startar Bergvall där, och det är ett försvarbart val. Bergvall har en annan kvalitet på bollen och kan hitta Isak och Gyökeres i rörelse på ett sätt som är svårare att försvara. Men om matchen fastnar — om Sverige plötsligt behöver kontroll snarare än kreativitet — är det Johansson som sitter redo.
Det är inte en stor spaning. Men i ett VM-kval slutar det oftast med att den spelaren avgör något som ingen hade förutsett.