Jag har sett det här förut. Inte som ett mönster man pratar om på presskonferenser — utan som en välbekant känsla i magen hos alla som sett det grönvita laget spela på allvar de senaste månaderna. Du vet att det kommer. Du väntar på det. Och ändå gör det ont när det infinner sig.
Det är inte oturen jag är arg på. Oturen kan du inte träna bort. Det är kroppen på planen när klockan tickar mot noll. Det är hur ett lag rör sig — eller slutar röra sig — när segern känns säkrad. Hammarby väljer att förvalta istället för att spela. Det syns i varje steg, i varje passning bakåt, i hur djupt defensivlinjen sjunker.
Jag undervisade i svenska i trettio år. Jag vet vad det kostar att låta ett barn tro att det räcker att hålla inne med svaret. Det räcker aldrig. Du måste fortsätta trycka framåt. Det gäller i klassrum och det gäller i minut 88 med ett mål i ledning borta från hemmaplan.
Hammarby har spelare som vet bättre. Det är inte ett lag utan kvalitet. Det är ett lag utan mod i de avgörande minuterna — och det är en helt annan sak.
Tre poäng förvandlades till en. Den sortens matematik förstör säsonger. Fråga vem som helst som sett fotboll i femtio år.