Jag tänker på Rade Prica, en annan sydeuropé som kom till Allsvenskan och bar på en slags tyngd i kroppen som liknade allvar. Inte att Milosavljevic är Prica — det vore orättvist mot dem båda — men det finns en igenkänning i hur vissa spelare blommar just i motgångens stund, som om trycket är det medium de andas i. Busuladzics skada var en chock, och ur den chocken klev Milosavljevic med en lugn som man inte kan träna sig till. Den antingen finns, eller så finns den inte.

Längre norrut, i Borås, fortsätter Elfsborg att göra det de alltid gjort under sina bästa säsonger: vinna matcher utan att imponera, men med en metodisk skamlöshet som är sin egen form av skönhet. Kamaras chip på friläget mot Kalmar var ett undantag — ett ögonblick av improvisation i en spel-filosofi som annars handlar om struktur. Och Kalmar? 462 minuter utan mål är inte bara en siffra, det är en tystnad som börjar höras. Göran Hove sa det själv, att de i den andra halvleken såg ut som ett juniorlag, och en tränare som säger det om sina egna spelare har antingen tappat hoppet eller hittat ett sista hopp i ärligheten.

Hammarbys vändning mot BP kändes som ett andetag — det lag som ramlat i båda riktningarna den senaste månaden hittade äntligen Lind igen, den spilran som när han spelar fritt förflyttar hela lagets tyngdpunkt. AIK dominerade sin match utan att vinna den, och Boudahs avgörande mål firades framför klacken med en intensitet som påminde mig om hur Jesper Blomqvist en gång stod på Råsunda och tog emot en hyllning han förtjänat — fast den gången var det en seger. Nu var det en förlust för AIK, och skillnaden mellan de två känslouttrycken är alltid tunnare än man tror från läktaren.

Felix Eriksson avgjorde för Häcken med ett mål som kom ur ett tips från Flo, och det är precis den sortens detalj som gör fotboll till ett kollektivt hantverk snarare än en soloprestation. Bodin dominerar skytteligan efter Häckens krossning av Vittsjö, och det finns en enkelhet i hur han rör sig i straffområdet som påminner om en tid när anfallare inte ombads pressa högt och bygga från bak — de ombads bara göra mål. Madjed sa att det på ett sätt var skönt att transferfönstret stängde, och jag förstår vad han menar. Ovisshet har en smältpunkt, och när den punkten passeras kan man äntligen börja med det man är till för.

Hermannsdottir hann knappt andas innan hon hade gjort mål — två minuter på plan, två gånger. Det finns en sorts spelare som verkar leva i en annan tidsskala än alla andra, som om sekunder räcker länge nog. Jag har sett det en gång förr, med en annan spelerska vars namn jag inte minns men vars rörelse jag fortfarande ser framför mig på en blöt konstgräsmatta i Eskilstuna en septemberkväll 2009. Fotboll är fullt av sådana minnen utan namn.

Solen har legat lågt den här veckan, och ljuset den kastar över en allsvensk söndag är alltid lite mer honungsaktigt än på vardagar — som om naturen vet att det är dags att titta upp.