Herman Johansson spelar för FC Dallas, och det är ingen slump att Potter valde en man som bokstavligen lever i samma luft som resten av truppen redan innan turneringen började. Johansson vet hur det luktar i korridorerna, hur vattnet smakar, hur tidszonen sitter i kroppen. Det är saker som tar dagar att anpassa sig till. Han behövde aldrig göra det.
Jag har spelat matcher där halva laget fortfarande låg och drömde om svenska sommarnätter när avsparken gick. Det syns på benen. Det syns på fokusen. Johansson har den fördelen. Frågan är om Potter utnyttjar den rätt.
Han är inte Gyökeres. Han är inte Isak. Men i ett VM-format där gruppen pressas hårt på kort tid är en spelare som vet var han är — mentalt och fysiskt — mer värd än sin plats i hierarkin antyder. Om Kulusevski inte håller, om det behövs friska ben sent i en match mot Japan eller Nederlanderna, är det den typen av kugge man plockar in.
Det Sverige behöver mot Nederlanderna är rätt läge. Snabbt framåt, enkelt, pressar dem inte att bygga. Johansson är ingen som löser det ensam. Men han är en som inte krånglar till det heller.
Potter har byggt ett lag som tror på sig självt igen — det märks på hur de rör sig i presspunkterna, hur de väljer att försvara kompakt istället för att chansa. Den kulturen kräver spelare som litar på systemet, inte på sin egen stjärna.
Herman Johansson är Dallas. I den här gruppen kan Dallas vara precis tillräckligt.