Mjällby mot Elfsborg på Strandvallen är veckans match. Punkt.
Båda lagen behöver poäng desperatare än de vill erkänna. Elfsborg kom precis igenom en cupmatch på förlängning — benen är trötta, huvudena är tyngre. De tog sig vidare, ja. Men till vilket pris? Du kan inte köra på extratid och sedan rycka upp benen 72 timmar senare som om ingenting hänt.
Och Mjällby? De spelar på sin plan. Det ska betyda något. Det brukar betyda något i Hemmavallen. Men "brukar" bygger inga poängtabeller.
Fenger är inte på hundra procent, det sa han själv. Det är Elfsborgs problem i ett. Deras spel i mittfältet bygger på att han är skarp, att han styr tempo och riktning. En halvtankt Fenger är inte Fenger. Det är en bra spelare som saknar sista steget — och det sista steget är precis vad som skiljer Europa-kandidater från lag som kämpar för att hålla sig relevanta.
Mjällby vet det. De kommer pressa högt, tidigt, hårt. De kommer inte ge honom tid. Det är den enda plan som gäller hemma i Hemmavallen den här veckan.
Jag väljer Mjällby. Jag väljer dem för att de inte har råd att vara artiga. De behöver tre poäng och de spelar hemma och deras motståndare är slitna. Det är inte rocket science. Det är fotboll.
Elfsborg är ett bättre lag på pappret. Det vet alla. Men pappret spelar inte på konstgräs i september när benen inte riktigt lyder.
Den här matchen avgörs i det tjugonde och det sjuttionde minuterna. De två perioderna när tröttheten biter som hårdast. Håller Mjällby uppe intensiteten då — och det tror jag de gör — är det svårt att se hur Elfsborg tar med sig mer än en poäng härifrån.
Det är den matchbilden jag ser. Det är den som håller mig vaken fredag kväll.