Det som gör Ures situation särskilt skarp är att Sirius inte har råd att sälja och inte har råd att behålla. Laget befinner sig i det undre skiktet av Allsvenskan, där varje poäng är ett argument mot nedflyttning, och den här veckan tar de emot BP — ett lag som desperat behöver poäng av samma anledning men med ännu mer panik i kroppen. Ure är den spelaren man bygger sin matchplan kring, den som kan avgöra ensam, den som Sevilla inte hyllar för sin poäng i tabellen utan för sina tretton med boll i farliga lägen. Och precis i det hålet, mellan klubbens behov och spelarens dröm, uppstår den friktionen som gör sommarfönstret till något obscent vackert att bevittna utifrån och närmast outhärdligt om man hejar på det laget.

Jag minns när Örebro sålde Nordin Gerzić till Middlesbrough sommaren 2005. Det var en tisdagsmatch, varm kväll, och han spelade som om han ville bevisa att klubben hade fel att sälja honom — eller rätt. Jag kunde aldrig avgöra vilket. Han nickade in ett mål i den sjuttioandra minuten, sprang till hörnflaggan, stod still där en sekund för länge. Ingen förstod riktigt vad det gick ut på. Kanske han inte heller. Det är den sortens ögonblick som inte syns i statistiken men som följer dig ur stadion och hela vägen hem. Robbie Ure bär förmodligen på något liknande just nu, under varje träningspass, i varje duell på Studenternas. Närvaro och frånvaro på samma gång.

Det finns en cynisk läsning av det här, naturligtvis. Allsvenskan är en talangmarknad för sydeuropeiska klubbar med bättre ekonomi, och Sirius vet att de inte kan konkurrera om Ures lojalitet med pengar de inte har. Men den läsningen missar något. Den missar att Ure fortfarande är här, att han fortfarande kliver in på plan i Sirius-tröjan när BP kommer till Uppsala, att han ännu inte är borta. Det finns en värdighet i det — en oavslutad mening som faktiskt kan avslutas på mer än ett sätt.

Fotboll på den här nivån, i den här situationen, är full av sådana oavslutade meningar. Nedflyttningskampen ger matcher en textur som toppmatcher sällan äger — varje nick i fel riktning kostar någon ett kontrakt, varje sejv räddar inte bara poäng utan yrkesliv. Och mitt i det spelar Robbie Ure, med Sevilla i bakgrunden som ett oskrivet brev.

Jag tänker på honom när avsparken nalkas. Hur han löper ut på gräset, känner under skorna hur det ger efter lite, och för ett ögonblick är Spanien ingenstans.