Rosenqvist – "Jag vet att jag har mer att ge"

Det räcker inte. Det har aldrig räckt.

Jag har sett spelare i det här landet säga exakt samma mening i trettio år. Orden varierar med fem procent. "Jag vet att jag kan bidra mer." "Laget kräver mer av mig." "Jag är inte nöjd." Det är en ritual, inte en bekännelse. Du säger det för att slippa säga något på riktigt.

Rosenqvist spelade en halvlek mot ett AIK i fritt fall. Han lämnade planen utan att ha avgjort någonting. DIF vann — bra. Men en seger rättfärdigar inte att du kliver ut i mixzonen och levererar ett citat som en autosvarare.

Vad ville han egentligen säga? Att han var trött? Att han spelade under sin nivå? Att han inte förstår varför tränaren bytte av honom? Det är de frågorna som intresserar mig. Inte att han "vet" att han har mer att ge — det vet vi allihop, det är därför han är proffs.

Jag jobbade i trettio år med sexton- och sjuttonåringar. De lärde sig snabbt att ett vagt svar är ett sätt att undvika ansvar. Det är inte annorlunda på en Allsvensk mixzon.

Publiken på 3Arena betalade för att vara där. De förtjänar en spelare som åtminstone försöker vara ärlig efteråt. "Jag vet att jag har mer att ge" är inte ärlighet. Det är fotbollens version av att sätta på ledningssvar.