Jag minns när Thomas Ravelli lämnade för IFK Göteborg på 80-talet, när det kändes som en naturlag att de bästa stannade hemma tills de var för gamla för att intressera någon utomlands. Det var en annan värld, bokstavligen. Svenska spelare exporterades med en sorts ursäkt bifogad — här, ta honom, han är ganska bra mot nordeuropeiska mått mätt. Ure reser utan den ursäkten. Sevilla hämtar honom inte för att de saknar alternativ. De hämtar honom för att de vill ha just honom.

Det som gör Sirius-perspektivet svårare är att rekordövergången inträffar precis när laget bär på ett sår. Utan Ure åker de till Strandvallen med ett anfallsspel som förlorat sitt nav. Det är den paradox som medelstora klubbar lever med — framgången bevisar systemet, men framgången kostar dem också systemet. Sirius har byggt något genuint under de senaste åren, en identitet som inte hänger på ett enskilt namn, och ändå märks tomrummet. En spelare som Ure — teknisk, snabb i tanken, kapabel att hitta mål ur ingenting — lämnar en sorts tystnad efter sig i det taktiska spelet som tar tid att fylla.

Men jag har svårt att känna sorg åt hans räkning. Det är något befriande i att se en allsvensk spelare kliva av planet i Sevilla snarare än i något av de halvstora belgiska eller holländska lagen som länge fungerade som mellanstation för svenska talanger som egentligen aldrig riktigt slog igenom. Det är en kortare väg nu. Väggarna mellan ligorna är tunnare. Det är inte romantik, det är ekonomi och data och agenter som räknar minutminuter mot xG-värden — men resultatet kan ändå se ut som något vackert om man kisar lite.

Det som dröjer kvar hos mig är en detalj från hans sista match för Sirius. Han spelade hela matchen, lämnade planen utan att göra sig till, utan den sortens teatraliska avsked som moderna spelare ibland iscensätter när de vet att kamerorna rullar. Han bara gick. Som om han sparade något åt sig själv. Kanske för att han förstår att det verkliga avskedet inte var mot supportrarna på läktaren, utan mot den spelare han var innan han visste att Sevilla väntade — den yngre versionen som fortfarande försökte bevisa sin plats i en liga som inte är Europas centrum men som har sina egna krav, sin egen stolthet.

Solen var låg över Uppsalas centralstation den morgon han ska ha lämnat. Jag föreställer mig honom med en enda väska — det brukar se ut så, de stora avfärderna — och ett ansikte som inte avslöjar något alls.