Vad som hände med Lien var annorlunda. Arenan stängdes. Spelarna fick vänta inne. Provtagningen drog ut på tiden på det sätt den ibland gör när kroppen, uttömd och uttorkad efter nittio minuters arbete, inte vill samarbeta med byråkratin. Det är ingen skandal i sig — dopingkontroller är rutinärenden och ingenting i de uppgifter som kommit ut tyder på att resultatet var annat än negativt. Men bilden är ändå oroande i sin symbolik: en spelare som just gjort det yttersta en enskild människa kan göra på en fotbollsplan, och sedan fastnar i ett administrativt limbo medan grannar och anhöriga väntar utanför stängda dörrar.

Jag är inte naiv. Jag vet varför kontrollerna finns, har levt igenom era då de behövdes mer än vi visste. Men det finns en logistisk skärningspunkt som fotbollen aldrig riktigt löst: hur man hanterar det mänskliga i det regelverk som är till för att skydda det mänskliga. Tre mål på en kväll är en prestation som borde leda till något — omfamningar, intervjuer, den långa duschen, familjen i korridoren. Inte en stängd port och en väntsal.

Det som fastnar hos mig är inte proceduren utan vad den avslöjar om hur vi organiserat kärleken till spelet. Vi har byggt strukturer kring fotbollen — transfersystem, antidopingregler, mediasystem, kommersiella rättigheter — som är nödvändiga var och en för sig men som tillsammans ibland tycks designade för att göra det svårt att bara vara människa. Lien slog in tre mål. Arenan stängde. Där finns en absurdism som Kafka hade känt igen.

För några år sedan pratade jag med en gammal lagledare, nu sedan länge borta, som sa att det finaste med att jobba nära ett lag var att få se spelarna precis efter slutsignalen — inte intervjuerna, inte presskonferensen, utan de trettio sekunderna när de inte visste att någon tittade. "Då är de sig själva", sa han. Det är just den stunden som stänger in sig nu, bakom en port som inte öppnar förrän provröret är fyllt.

Jag hoppas att Lien fick sin kväll till slut. Sent, trött, kanske lite av magin bortspolad. Men ändå. Tre mål försvinner inte för att systemen är klumpiga, och känslan tar sig alltid fram till slut — genom korridorer, stängda dörrar och all den administration vi byggt runt ett spel som egentligen bara handlar om att bollen ska hamna i nätet, och om vad som händer i en människa när den gör det.