Det luktar alltid likadant, den första allsvenska söndagen — en blandning av upptinad gräsmatta, ketchup från papperskorgarna och något annat, svårare att sätta ord på, kanske förhoppning, kanske den sortens nervositet som bara finns innan man vet hur det går. Jag har suttit på läktare och i pressrum och hemma i soffan under fler premiärer än jag minns, och ändå ger den första omgången mig fortfarande den där knipningen i magen. Inte för att resultaten i sig avgör någonting — det vet vi båda — utan för att de berättar något om vad vi kommer att älska och frukta de närmaste sju månaderna.

Örgryte mot Malmö på Gamla Ullevi blev den match som hela premiärhelgen till slut kretsade kring, och inte utan skäl. Matchen avbröts efter fem minuter på grund av bråk i klacken, och när den sedan återupptogs levererade nykomlingen något som Malmö FF — ett lag mitt i en total organisationsombyggnad efter vad man bara kan kalla ett katastrofår — inte hade råd att möta: orädd kompakthet och tron på att poäng faktiskt var möjliga. Örgryte tog dem. Det påminde mig om hur Östers IF en gång under slutet av sjuttiotalet hängde med i toppstriden längre än alla analytiker förutspått, inte för att laget var bäst utan för att de trodde det — och tron räcker ibland längre än kvaliteten. Rosengrens ord om att de låga förväntningarna ger tändvätska är inte bravad, det är fotbollspsykologi i sin renaste form.

Och sedan finns Yohanna. Arton år, AIK:s tröja, 83:e minuten mot Halmstad — en detalj som fotbollshistorien älskar att upprepa i varierande skepnader. Det finns något nästan orättvist generöst i att vara så ung och redan avgöra det som inte borde ha behövt avgöras, att Halmstad hade ledningen och att AIK under Riveiro hittade ett sätt ändå. Nordfeldt å sin sida firade en vecka av det slag som man berättar om på äldre dar: VM-guld med damlandslaget och allsvensk premiärseger på tre dagar. Jag tänker på hur fotboll ibland komprimerar det som borde ta år till ett enda ögonblick av onaturlig täthet, och hur Nordfeldt den här veckan bodde i ett sådant ögonblick.

Kalmar åkte hem från sin premiär med ett självmål i bagaget och ilska mot domaren, Västerås tog tre poäng på ett sätt som knappt kändes verkligt. Snön stoppade en Superettan-match helt — spelas om på annandag påsk, som om påskhelgen inte redan bär nog på sina egna dramatik. Djurgården inför transferkommitté, ett beslut som antingen är klok struktur eller tecken på intern friktion beroende på vem du frågar. Och någonstans i bakgrunden: Sverige klara för VM, en nyhet som i en annan vecka hade tagit all syre ur rummet men som här fick dela utrymme med Allsvenskans återkomst till världen.

Det jag bär med mig från den här helgen är egentligen inte ett resultat utan en bild: Örgryte-spelarna på Gamla Ullevi, i den ojämna aprilbelysningen, efter slutsignalen — ett lag som ingen räknade med, i en stad som en gång ägde svensk fotboll, på en arena som minns det. De vet ännu inte vad säsongen ska bli. Det vet ingen av oss. Det är just det som är meningen.