Jag tror inte folk riktigt förstår vad det gör med en spelare psykologiskt. Johansson känner varje meter av den planen. Han vet var solen ligger på eftermiddagen. Han vet hur underlagets rörelse känns i benen. Det är en fördel som är svår att mäta men som existerar på riktigt.
Det var ingen superstar som tog sig dit heller. MLS är inte en liga man hamnar i om dörrar öppnar sig i Europa. Men Johansson har gjort det till något. Han spelar, han är relevant, och Potter har uppenbarligen sett tillräckligt för att hålla honom i truppen.
Frågan nu är vad han faktiskt tillför på planen. Sverige saknar inte kreativitet i offensiven — med Gyökeres och förhoppningsvis Isak i spets är det inte där problemet brukar ligga. Det Johansson kan bidra med är fysisk löparkapacitet och en vilja att göra det enkla rätt. Enkelt och snabbt framåt. Inte krångla. Gruppen F kräver att Sverige hanterar alla tre motståndarna med samma grundkoncept — hitta Gyökeres tidigt, använd Elanga i bredd, och låt inte Japan bygga upp tryck.
Men nyckelspelarna är tillgängliga. Johansson vet var han befinner sig i hierarkin. Det gör en del spelare defensiva. De bästa använder det som bränsle.
Jag minns en liknande situation 1991, borta mot Portugal, när en spelare ingen förväntade sig något av plötsligt var den skarpaste killen på planen — för att han inte bar på tyngden av förväntningarna.
Lokal kunskap räcker inte ensamt. Men det är en bättre startpunkt än de flesta av hans konkurrenter har.