Jag har sett det förut. Allsvenskan 1993, när Degerfors med Patrik Andersson och Klas Ingesson ledde ligan och tappade tre poäng hemma mot ett Örebro som ingen brydde sig om. Ledaren för det laget, en stillsam man från Värmland, sade efteråt ingenting om domarna. Han sade att de fick skylla sig själva. Det kostade honom inga fans — det vann honom respekt för resten av säsongen. Engelmarks utbrott är begripligt, kanske till och med äkta, men det förskjuter fokus från den fråga som bränner: Robbie Ure är på väg till Sevilla för att skriva på för ett nytt kontrakt, och Sirius har ännu inte löst det hål hans frånvaro lämnar.

Bjerkebo säger att han känner sig bekväm i Ures roll. Det är en generös självbeskrivning av en spelare som gjort mycket rätt i år, men att känna sig bekväm och att faktiskt fylla en roll är två skilda saker. Ure är den sortens spelare som ett lag bygger sin rytm kring utan att alltid märka det — fram till den dagen han inte finns där. Då märker man det. Sirius har vunnit tolv poäng av de senaste femton möjliga, men de formberoende siffrorna döljer en sårbarhet i attackzonen som varken Engelmarks temperament eller Bjerkebos goda vilja löser. Nästa match är bortamötet på Strandvallen mot ett Mjällby som biter ifrån, och Strandvallen är ingen plats där man rider ut ett hål i anfallet.

Det är det som gör topplagens skörhet så fascinerande att följa. Inte förlusterna — de är alltid fullt förklarliga i efterhand — utan väntetiden dessförinnan. Vetskapen om att något saknas, och beslutet att ändå gå in i matchen som om ingenting saknades. Jag åkte med ett lag på bortaresa en gång, som reporter för tidningen, tidigt nittiotalet. Tränaren samlade spelarna på hotellet kvällen före och sa: Vi har ingen som kan göra det Lindqvist gör. Det vet ni. Det vet motståndaren. Det vet alla. Spela ändå. De förlorade med ett mål, men det var det bästa de presterade den säsongen.

Engelmark rasar mot domarna. Bjerkebo är bekväm. Ure sitter i ett flygplan mot Sevilla. Och Sirius håller fortfarande ledningen i Allsvenskan — skör, ofullständig, verklig. Så ser det ut när ett lag befinner sig precis på kanten av vad det klarar av, och ännu inte vet om det håller.