Elva raka matcher utan vinst. Inte tio. Inte nio. Elva. I en liga med sexton lag och en nedflyttningsstrid som skärps för varje omgång är det en siffra som inte kräver tolkning — den kräver åtgärd. Ändå fick Akinola Goitom behålla jobbet efter 0–2 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Det är ett beslut som säger mer om Degerfors ledarskap än om Goitoms kompetens.
Titta på hur förlusterna ser ut. Gustav Larsson satte straffen i den 25:e minuten. Oscar Ottosson avgjorde i den 94:e. Det är en match Degerfors kontrollerade tillräckligt länge för att förlora med marginalen — men inte tillräckligt bra för att faktiskt hålla undan. Det är ett mönster, inte en olyckshändelse. Lag som befinner sig i fritt fall förlorar precis så här: tätt, sent och utan dramatiska sammanbrott som ger förlaget att förklara sig.
Elva matcher utan vinst är matematiskt intressant av en annan anledning. Det är inte bara ett ackumulerat misslyckande — det är ett samplingsunderlag. Med den serien kan du börja skilja på otur och systemfel. En match utan vinst är variation. Tre är en dålig period. Elva är ett lag som inte fungerar som lag.
Degerfors xG-data finns inte i det underlag jag fått, men slutresultaten berättar ändå något. 0–2 mot Göteborg, med ett sent mål på tilläggstid, antyder ett lag som kapitulerar snarare än kollapsar — de håller ihop tillräckligt länge för att förlora kontrollerat. Det är nästan värre. Det saknas inte disciplin. Det saknas genomslag.
Nedflyttningsstrecket befinner sig precis under dem. Varje poäng ovanför det är lånad tid, inte buffert. Och när du kombinerar den positionen med en tränare som inte byts ut efter elva raka utan vinst, skickar klubben en signal till sin spelartrupp: vi accepterar det här. Det är möjligtvis den dyraste signalen man kan skicka i en nedflyttningsstrid.
Goitom kanske är rätt man på sikt. Det är en annan diskussion. Men siffrorna från de senaste elva matcherna motiverar inte kontinuitet — de dokumenterar ett systemfel som inte åtgärdats. Tabellen ljuger sällan. Den här gången skriker den.