Hammarby tappade sedan poäng mot BP i den nittonde minuten, när Troelsen nickade in ett kvittering som om han hade rättighet att göra det. Och det är just i sådana ögonblick, när bollen sitter i nätet och ursäkten inte finns att hämta, som en säsong börjar visa sitt sanna ansikte. BP kvitterade inte för att de var bättre — de kvitterade för att fotboll ibland är grymmare än vad som är rimligt. Sirius å sin sida krossade IFK Göteborg med en säkerhet som påminde mig om Halmstads bästa år under nittiotalet, när Jörgen Persson och hans lag vann matcher innan motståndarna hunnit förstå att de förlorat. Marcus Lindbergs drömskott fick Sirius-publiken att sjunga om guld, och elva poängs försprång till Hammarby är inte ett tal man skriver bort med ett axelryck — det är ett tal man bär med sig in i september.

Elfsborgs seger i Malmö stannar längst hos mig den här veckan. Inte för att den var vackrare än andra, utan för att den kom när den behövdes som mest. Zeneli och Kamara avgjorde på Eleda Stadion, där Malmö FF debuterade Helstrup på bänken och fortfarande inte hittade det som saknades. Jag såg Elfsborg under Magnus Haglunds tid vinna liknande matcher med en envishet som gränsade till det religiösa, och den känslan — att laget hämtar sig inte för att omständigheterna tillåter det, utan trots att de inte gör det — är den känsla som skiljer titelutmanare från tabellens mittenlag. Elfsborg är fortfarande i det här.

Och sedan finns AIK och Filip Benkovic, en värvning som varken är klar eller avblåst utan befinner sig i det limbo som brukar uppstå när rykte och verklighet glider isär. Jag har sett det förr — det är den sortens affär som snurrar runt i media i dagar, veckor ibland, tills den antingen landar med ett plötsligt pressmeddelande eller försvinner tyst in i glömskan. Benkovic är en skicklig mittback med erfarenhet från Leicester och Celtic, och AIK behöver mittbackar med erfarenhet — ekvationen är enkel, lösningen uppenbart inte det.

GAIS fick en straff mot sig på tilläggstid och förlorade sina poäng med en minutiös precision som fotbollen reserverar för de lag den vill pröva. Det är den sortens förlust man bär i kroppen dagarna efter, när man fortfarande kan se bollen rulla mot straffpunkten i slow motion i minnet.

Omgången lämnar mig med bilden av Sirius-publiken i Uppsala, som sjunger om guld och ännu inte riktigt fattar vad som händer med deras lag den här hösten — och det är kanske det vackraste man kan säga om dem, att de fortfarande är förvånade.