Det är en lång väg härifrån till Jörgen Björklund på presskonferensen i tisdags.

Björklund är ingen brandkårsman av det vulgäraste slaget — han är inte den typen som flygs in med löften och läpparnas bekännelse. Han har en metodisk, nästan pedantisk syn på hur fotboll ska byggas. Det respekterar jag. Men han tar nu över ett lag som inte bara saknar poäng — det saknar berättelse. Spelare som inte vet hur de ska användas. En spelstil som varken pressar högt eller försvinner lågt, utan fastnar i det otydliga ingenmansland som är värst av allt i fotboll: halv-intensiteten, halvhjärtat pressande, halvt tilltro. Det är svårare att komma ur än ett rent defensivt system, för det kräver att man faktiskt väljer — och val är obehagliga.

Bottenlaget väntar på söndag. Det låter som ett välkomstpaket, men bottenlaget är ingenting att hänvisa till med lättnad. Jag minns när Djurgården tog emot Assyriska på Råsunda under sin rivningsprocess sommaren 2009. Assyriska hade ingenting att förlora och spelade med en frihet som är omöjlig att träna in — den föds ur desperation. Göteborg kommer att möta ett lag som vet att varje poäng är mer värd än vatten i öknen. Det är inte en lugn match. Det är ett nervprov förklädt till gynnsamhet.

Vad Björklund har att erbjuda på kort sikt är framför allt ett nytt tonläge. Fotboll spelas delvis i huvudet och en ny röst i omklädningsrummet kan låsa upp saker som suttit fast sedan mars. Det händer. Jag har sett det. Ibland är det inte taktiken som förändras — det är bara att någon kliver in och säger samma saker med annan övertygelse, och plötsligt tror spelarna på det. Det låter banalt men det är inte det. Det är psykologi, och psykologi är verklig.

Ändå är det något som oroar mig mer än tabellen. Det är att Göteborg under flera år nu sökt sina bästa år bakåt istället för framåt. Varje ny tränare har presenterats med referenser till vad klubben en gång var — som om historien vore ett argument för framtiden. Det är den inte. Gunder Bengtsson vann SM-guld 1984 men den guldet värmer ingenting den kalla tisdag i oktober när man behöver tre poäng mot ett bottenlag.

Björklund vet det. Han ser på det hela med den sortens ögon som inte skimrar vid omnämnandet av Ullevi. Det är kanske det bästa man kan säga om honom just nu.

Utanför arenan i Göteborg på lördagsmorgonen, när personalen börjar dra undan presenningarna och gräsmattan syns under det tidiga ljuset, ser det alltid likadant ut. Fältet bryr sig inte om vad som hände förut. Det väntar bara.