Djurgården möter ett bottenlag i helgen. Tre poäng ska vara självklart. Det är det aldrig.
Historien är full av lag som tappade titlar mot motståndare de borde ha krossat. Det är bottenlagen som biter, som inte har något att förlora, som spelar utan rädsla. Djurgården vet det. Deras supportrar vet det. Ändå måste de leverera — för alternativet är värre.
Problemet är inte motståndet. Problemet är trycket.
Titta på hur Djurgården har spelat de senaste veckorna. Ryckigt. Osäkert framåt i stunder då de borde ha stängt matcher. Det luktar ett lag som tänker för mycket, som räknar poäng i stället för att spela fotboll. Det dödar rytmen.
Och så har vi MFF. Ingen seger sedan cupfinalen. Heintz har sagt det rakt ut — laget har fastnat någonstans efter guldet. Triumfen som borde ha gett självförtroende verkar ha tömt tanken i stället. Det är ett psykologiskt fenomen och det är riktigt läskigt att titta på om man är Malmösupporter.
Mot Degerfors ska Blåvitt ta revansch. Men det är just det som oroar mig. Lag som jagar revansch spelar med fel energi. De spelar desperat i stället för kontrollerat. Och Degerfors — underskattade som vanligt — lever på exakt den typen av misstag.
Djurgårdens match avgör ingenting slutgiltigt. Det är det som är poängen. En seger håller drömmen vid liv ytterligare sju dagar. Inget mer, inget mindre. Men ett poängtapp? Då är det kört.
Det är det folk pratar om på måndag. Inte vem som vann fint — utan vem som tappade det de inte hade råd att tappa.
Tre poäng. Inga ursäkter.