Jag har sett det förut, fast omvänt. När Sverige spelade i Göteborg på 80-talet och man mötte lag med spelare från IFK. De kände varje hörna av arenan, varje gräslukt. Det ger inte mål, men det ger ro. Och ro är undervärderat i ett mästerskap.
Johansson är ingen given elva. Det är vi överens om. Men Potter har tagit med honom av en anledning, och jag tror den anledningen är enkel: han vet hur Amerika fungerar. Hettan, underlagen, resorna mellan städerna. Det är detaljer som sliter på en kropp och ett huvud om man inte är van. Johansson är van.
Frågan är om Potter faktiskt ger honom speltid, eller om han sitter som en slags levande scout och grupplokal expert. Det vore slöseri. Den killen kan spela fotboll. Han är inte här för att bära vattenflaskor.
Sverige har Gyökeres och Isak att tänka på framåt. Kulusevski kämpar sig tillbaka. Elanga har tagit plats på allvar. Det är trångt. Men truppen måste fungera som en trupp, inte som elva plus tio. Johansson kan bidra med något konkret mot Tunisien om Potter väljer att använda honom rätt.
Tunisien är ett lag som stänger av mitten och låter dig spela brett. Då behöver du folk som rör sig snabbt i halvpositioner. Johansson gör det. Han är ingen hårdnackad kantspelare som kör rakt in i backen.
Dallas är hans vardag. Nu ska det bli hans scen.