Malmö FF är en annan historia, och det är en historia som börjar likna en av de mer oroande berättelserna i modern allsvensk historia. Sjunde hemmaförlusten på Eleda — denna gång mot Häcken, avgjord av ett hörnmål som föll in som en dom — är inte längre en statistisk kuriositet utan ett mönster som kräver förklaring. Häcken har vunnit fyra raka nu och rör sig uppåt med en självklarhet som påminner om hur de bästa lagen brukar se ut mitt i säsongen: inte spektakulära, men funktionellt oemotståndliga. Svanbäck beskrev segern på Eleda som "en speciell känsla" och det är svårt att betvivla honom — att vinna på en arena som under ett decennium var synonymt med svensk fotbolls tyngdpunkt kräver en viss sorts mod. MFF:s tränare Christiansen pekar på domarna och säger att de gör "så stora fel", och det är möjligt att han har rätt i enskilda beslut, men sju hemmaförluster förklaras inte av domarbord.

Sirius leder nu med åtta poäng, och det är ett faktum som fortfarande sitter lite snett, som en tavla på väggen som man justerar men som aldrig riktigt hänger rätt. Uppsala-laget har byggt något metodiskt och tålmodigt, utan de stora namnen och utan den mediala uppmärksamhet som Hammarby eller AIK per automatik drar till sig — och kanske är det just det som gör dem svårhanterliga. Leo Östman, som sade sig vara "jävligt glad" efter sitt mål, bär på en enkelhet i uttrycket som speglar lagets sätt att spela: rakt på sak, utan ornament. Det finns en liten del av mig som tänker på hur Örebro SK såg ut under sina bästa säsonger på 2000-talet, hur ett lag utan galaktisk lyster ändå kunde bära serieledningen med en sorts lugn värdighet.

Hammarby vann mot Halmstad i den 91:a minuten genom Noah Persson, och det är precis den sortens seger som kan gå åt två håll: antingen bygger man på den, tar med sig känslan in i nästa match, eller så glömmer man den i omklädningsrummet och möter nästa vecka med samma tröghet som hade hotat att kosta poäng mot jumbon. Derbyt mellan AIK och Blåvitt slutade oavgjort, och det satt pyrotekniken i bakgrunden som en skugga över det hela — IFK Göteborg tog avstånd, som klubbar gör, med ord som sitter i protokollet men sällan förändrar något.

Mjällby fylldes av en bortdömd kvittering och en åttonde raka match utan seger, och jag tänker på hur Besara, rutinerade Besara, sade att han "verkligen beklagar sorgen" — ett ord, sorg, som man sällan hör i fotbollssammanhang men som ibland är det enda korrekta.

Den gångna veckan lämnar mig med bilden av Ekblom på gräsmattan, armarna ut, de fyra minuterna bakom sig som ett litet evigt kapitel — beviset på att fotboll, hur noga man än analyserar den, ibland väljer att ske på egna villkor.