Och när slutsignalen gick stod Hammarbys spelare och stirrade ner i gräset medan AIK firade bakom dem. Det är rätt nog — man förlorar, man är besviken, det förstår jag. Det har jag förstått i femtio år.
Men publiken.
Hammarbys läktare hade stått upp i nitton grader och tryckt på i nittio minuter. De hade sjungit när laget tappade bollen, sjungit när Ekblom satte 2–0, sjungit även när det var kört. De förtjänade trettio sekunder. En runda längs sargen. Något.
Ingenting.
Jag undervisade i tretton år på samma skola. Sista dagen gick jag runt och tackade varenda klass, även dem som gett mig grått hår. Det handlar inte om att det känns bra — det handlar om respekt för dem som valt att vara där.
Proffs tjänar pengar på att folk köper biljetter. Det är affärsmodellen. Och ändå beter de sig som om läktaren är en rekvisita, ett staffage, något som sitter där av sig självt utan att ha bestämt sig för det.
Ekblom och AIK fick sin kväll. Det är deras rätt — de vann. Men Hammarbys spelare lämnade planen utan ett enda tecken på att de visste vilka som finansierar hela tillställningen.
Nästa gång Hammarby spelar hemma kommer samma publik tillbaka. De sjunger igen. De tror igen.
De borde kräva mer.