Madjed är en spelare med rörelse och hunger. Det syns direkt när han är på planen — han letar konstant efter luckor, han vill ha bollen i fötterna och han vill framåt. Det är precis den typen av mentalitet Potter borde värna om. Problemet är att en spelare som öppet svarar tränaren när han inte spelar skapar en dynamik som kan bli svår att hantera i ett VM-lag med 26 spelare och 14 dagar i ett hotellkorridor.
Hammarby tappade poäng mot HBK. Adjei svarade och bidrog. Ändå tog laget bara ett poäng. Det säger något om var Hammarby befinner sig just nu — och indirekt om hur svårt det är att bygga form när varken kollektivet eller enskilda prestationer räcker hela vägen.
För landslagets del är det en sak att hålla koll på. Sverige har Gyökeres och Isak som låser de centrala positionerna framåt. Det är glasklart. Frågan är vad som händer bredvid och bakom dem. Elanga har tagit kliv. Bergvall håller på att hitta sin plats. Men i det gapet — den rollen som kräver löpning, press och enstaka avgöranden — behöver Potter spelare som kämpar för minuter utan att det förvandlas till ett psykologiskt problem i truppen.
Jag satt själv utanför i tre raka matcher mot slutet av min tid i laget. Det är inte kul. Men man lär sig antingen att kanalisera frustrationen rätt — eller så äter den upp en.
Madjed har 52 dagar på sig att visa Potter att meningen var ett löfte, inte ett klagomål.