Jag tänker på Hammarby 1997, när de föll ur Allsvenskan trots att ingen egentligen trodde det var möjligt, och hur Bosse Pettersson i en intervju efteråt sa att laget "slutade vara ett lag utan att vi märkte det". Besara, som svarade sina kritiker med ett hattrick på 3Arena, spelade den kvällen som om han hade ett personligt kvitto att kräva in. Det är den sortens prestationer som skrivs in i ett lags kortare historia — inte den långa, inte Allsvenskan-guld och cupfinaler, utan den inre historien om stolthet och tvivel och ett enda avgörande halvt steg framåt. Malmö FF:s försvar såg ut som ett lag som inte längre litar på varandra, och det är ett problem som taktiska justeringar sällan löser.

IFK Göteborg bär sin kris med en tyngd som är svår att titta på om man, som jag, har minnen av Blåvitt från tidigt åttiotals Europa. Benjamin Brantlinds öppenhet inför en exit — "Jag vill inte gå gratis" — är egentligen inte en skandal utan en brutal ärlighet: spelaren ser vad som händer och väljer att inte gå ner med skeppet utan kompensation. Det är rationellt, möjligen rentav moraliskt konsekvent. Men experten som säger att "det kunde man inte ana i sina värsta mardrömmar" träffar något riktigt, för Göteborg har inte bara haft en dålig start — de har haft den sämsta starten i klubbens historia, och historia är det enda Blåvitt just nu har i överflöd.

AIK hängde kvar med naglar och tänder, precis som AIK brukar göra, och Csongvais frispark i krysset är den sortens mål som sätter sig i minnet trots att de kom i en match ingen egentligen kan påstå att AIK förtjänade att vinna. Femte raka utan seger och ändå ett poäng — det är en form av fotbollsmässig överlevnadskonst som Solna-klubben behärskar bättre än de flesta, men konsten börjar slita på utövaren. Att Cissé bars ut på bår lade en mörkare kant på kvällen, och oron för Elliot Stroud, som lämnade Mjällby-matchen mot Häcken skadad, spreider sig snabbt mot sommarens VM-kvalspel.

Och så detta med spionage i cupfinalen — att filma motståndaren från ett träd — vilket är antingen den mest tragikomiska historia svensk fotboll producerat på år och dag, eller ett tecken på att desperationen smittar ner till nivåer där folk klättrar upp i lövverk med kamera för att vinna ett fotbollsspel. Jag vet inte om jag ska skratta eller oroa mig, och det är kanske poängen.

Mjällby förlorade Norén och Stroud i samma match, Degerfors tog poäng på Gamla Ullevi, BP vann med tur men vann ändå — och förbundskapten Magnus Haglund lämnade efter ett EM-fiasko som beskrivs i ord som aldrig riktigt räcker till. Podden som en gång var landets största sportpodd lade ner, efter två år. Allting börjar. Allting slutar.

Det var en sån vecka i Allsvenskan — full av kris och klättrade träd och en frispark som landade i krysset — och någonstans bakom allt detta satt Madjed på en presskonferens och sa det som alla såg men ingen ville säga, och orden hänger kvar i luften långt efter att kamerorna stängts av.