Madjed har haft ett tufft år. Det syns på planen. Han rör sig fortfarande bra, han har kvaliteten i fötterna, men det är något med besluten som inte stämmer. Han håller kvar på bollen när han ska spela den. Han spelar den när han ska hålla. Det är inte ett skicklighetsproblem — det är ett huvudproblem.
Jag vet hur det känns. När jag spelade i AIK och formen svek en period, så var det inte kroppen som vek sig först. Det var tanken. Man börjar räkna på marginaler som man inte borde räkna på.
Potter har ett val att göra. Sverige har Kulusevski som kämpar med knät och Elanga som levererade i playoff. Det finns alternativ. Men Madjed är inte utbränd — han verkar mer som någon som behöver en riktig match att hänga upp sig på. En match där kroppen tar över och hjärnan pauser.
Problemet är att VM-truppen snart ska sättas. Det finns inte utrymme för ett projekt längre. Varje plats måste motiveras med prestationer, inte potential.
Det som gör uttalandet tveeggat är att det både kan vara ett tecken på mognad och ett tecken på att han själv vet att han är på gränsen till att petas. Ofta är det när spelare börjar prata om sina misstag offentligt som den inre pressen blivit för stor att bära ensam.
Frågan är om Potter hör det som en förklaring — eller som en varning.