Men sedan dess har hela fotballssverige sysslat med att hylla Hegland. Jublet, bilderna, "Jesus-rubrikerna" — som om en spets som gör mål i ett derby vore någon sorts mirakel. Det är hans jobb. Djurgården firar den som gör rätt sak vid rätt tillfälle. Det förstår jag.
Det jag inte förstår är tystnaden runt det andra laget.
AIK släppte in fyra mål. Elva raka derbyn utan seger, och nu detta. Ingen verkar vilja reda ut varför. Ingen ställer de obekväma frågorna. Vad hände i defensiven? Vem hade ansvar för det tredje målet? Var fanns presspillet? Stämningen efter matchen — vad sa spelarna egentligen, bortsett från Madjeeds halvansträngda "Jag har gjort lite misstag"?
Lite misstag.
Jag har undervisat sjuttonåringar som tog mer ansvar för sina fel än vad den där intervjun lät ana. "Lite misstag" är vad man säger när man spillt mjölk. Inte när man förlorat ett derby med två mål hemma.
Hegland förtjänar sin hyllning. Men fotboll handlar inte bara om vinnarna. Det handlar om vad som gick sönder, och hos vem, och varför. Ingen frågade. Ingen ville veta.
Nästa gång AIK vinner ett derby skriver vi tre spalter om det. Förlorarna förtjänar lika många frågor.