Fyra–två är ett resultat som bär på sin egen historia. Det är tillräckligt stort för att vara ödmjukande men tillräckligt litet för att en del AIK-supportrar säkert ägnar natten åt att räkna om marginalerna: det avdömda målet som återigen tände diskussionen om linjeteknologi, branden i klacken som pausade matchen, Yohannas skada som ryckte bort ett av lagens viktigaste kort. Sådana förklaringar är mänskliga och förståeliga, men de klarar inte räkneprovet. Djurgården hade elva raka derbymatcher utan seger bakom sig och löste inte den skulden med tur — de löste den med en kollektiv säkerhet som Heglands prestationer i målet krönte till något nästan ömtåckningsvärt. Att se en målvakt spelas upp i derby-sammanhang, att bli utnämnd till matchens bäste spelare trots att laget vinner fyra–två, säger något om vidden av AIK:s sammanbrott under kvällen.

Medan Stockholm brann i metaforisk mening stod Göteborg och såg Gustav Lindgren dundra in Häcken till seger mot just det Malmö FF som många inför säsongen pekade ut som det självklara titelgardet. Lindgren, som under stora delar av sin karriär haft ett förhållande till nätmaskorna som kan beskrivas som sporadiskt, fann dem två gånger på Nordic Wellness Arena och fick därigenom representera något som allsvenskan regelbundet påminner oss om: att fotbollens dramaturgi föredrar de osannolika hjältarna framför de uppenbara. Malmö svek defensivt på ett sätt som knappast stärker bilden av ett lag i kontroll, och Häcken visade att de fortfarande kan straffa de minsta sprickorna med en effektivitet som inte lämnar utrymme för eftertanke.

Elfsborg befann sig i en annan sorts drama — den lågmälda sorten, utan brand och utan fyramålssegermarginaler, men ändå full av det som gör allsvenskan uthärdlig under de långa höstsäsongerna. BP dominerade en hel halvlek och verkade ha matchens logik på sin sida, tills Östman bestämde sig för att ta saken i egna händer med ett dubbelt svar som vände det hela. Sådana matcher glöms bort i statistiken men bär länge på sina vinnares självförtroende.

Halmstad är den här veckans sorgligaste berättelse. Tränarbytet som inte gav det förväntade lyftet, Sagoe Jr och Olusanya som sänkte dem med en precision som inte verkade bry sig om att det var ett nytt kapitel i Baxters tid vid rodret. Det finns en igenkänning i det mönstret — ett lag som behöver tid men inte har tid, vars delar ännu inte hittat varandra. Det tar sin tid att bygga ett fotbollslag, och det vet Baxter bättre än de flesta.

Men om en bild stannar kvar från den här veckan så är det inte explosionen i AIK-klacken eller Lindgrens dubbelslag på Hisingen — det är Hegland i målet under derbyets sista minuter, med händerna stadiga mot höfterna och blicken mot mittpunkten, som en människa som vet att något just slutat och något annat just börjat.