Dejan Kulusevski är den spelare jag funderar mest på just nu. Inte för att han är bäst i truppen — det är han inte — utan för att han fyller en funktion som ingen annan i det här laget gör på samma sätt. Han rör sig mellan linjerna, han kopplar ihop pressar med anfall, och han gör Gyökeres farligare bara genom att finnas i närheten. Det är den sortens spelare som syns mer i motståndarens spel än i statistiken.
Potter bygger på att Sverige är svåra att läsa framåt. Mot Polen fungerade det. Gyökeres fick bollen i rätt lägen, Elanga stretade längs kanten och skapade bredd, och mittzonen var aldrig tom för länge. Men om Kulusevski inte är klar till premiären mot Tunisien måste någon annan ta de rörelserna. Bergvall är ung och skicklig, men han är fortfarande en spelare som söker bollen — inte en som skapar rum för andra medan han gör det.
Jag spelade med killar som hade knäproblem i slutet av säsongen. Ibland kom de tillbaka för tidigt för att laget behövde dem. Det gick sällan bra. Kroppen ljuger inte, men ambitionen gör det ibland.
Tunisien är organiserade och svåra att spela mot i ett tempo Sverige gillar. De stänger centralzonen och väntar på kontring. Just den typen av motstånd kräver någon som bryter mönster, som hittar passningen innan försvaret hunnit ställa om. Det är Kulusevskis spelarprofil, mer eller mindre skriven för det.
Om han inte är hundra procent den 19 juni spelar Sverige ett annat lag än det Potter vill ha.