Jag minns hur Mjällby i mitten av nittiotalet plötsligt dök upp i debatten som ett slags symbol för något — den lilla klubben, kusten, havsvindar och envishet. Det var en annan tid och ett annat Mjällby, men känslan av att de alltid verkar bäst i ögonblick när ingen riktigt räknar med dem har hängt kvar. Att vända en match mot Malmö FF på deras egen arena kräver mer än taktik — det kräver en övertygelse som inte kan köpas till sig, och Bergström, med sina två mål, bar den övertygelsen på ett sätt som påminde om det bästa den svenska fotbollen kan åstadkomma utan miljonbudgetar.

Längre norrut höll Östersund undan mot Värnamo, och i Stockholm slog Hammarby Västerås med tre mål — det sista, Victor Linds, av den sorten som fastnar bakom ögonlocket och dröjer sig kvar i sömnen. Bajen-krögare sa efteråt att Lind var matchens frälsare, och det är svårt att invända mot den bedömningen. Men det finns något i hur VSK spelade — lågt, tätt, utan ambition att ta för sig — som ändå skavde lite. En seger kan se ut på flera olika sätt, och det bästa sätten att vinna på brukar inte innehålla ordet "bröt igenom till slut". AIK, å sin sida, fick se Yohanna kvittera tjugotvå sekunder efter att Elfsborg tagit ledningen, och den sortens timing tillhör antingen slumpen eller gudars inblandning. Ari Sigurpálsson räddade sedan ett poäng för Elfsborg, och kanske är det just det som Allsvenskan är i april — en länga av halvfärdiga meningar som ännu väntar på sin punkt.

GAIS tog den segern man behövde, mot Örgryte dessutom, och det var precis det Derby en Göteborgsklubb under press kräver: ett klart resultat, inte en krystad 1–0 som lämnar frågor. Rosengren — vars citat om att "någon skulle hålla på och hetsa" fortfarande sitter kvar som ett spetsigt spikar i brädorna — ledde ett lag som äntligen såg ut att trivas med sig självt. Starten hade varit mardrömslik, det säger sig självt, men fotbollens historia är full av lag som vänt sig om vid precis det ögonblicket då alla slutat titta.

Markus Lind sade att alla andra topplag vinner och att man därför också måste, och det är en sats som låter enkel men döljer någonting oroande: att det finns ett slags kollektiv press i tabellens övre skikt som lätt kan förvandla frimodighet till rädsla. Nordfeldt stoppade Elfsborg och räddade Sirius ett poäng, vilket är just den sortens prestation som glöms bort i det stora narrativet men aldrig av dem som stod i kurvan.

Veckan slutar, som alltid, med fler öppna frågor än svar. Men någonstans längs kusten, i Blaxhult eller Sölvesborg eller var bussen nu till slut stannade, sitter Jacob Bergström och vet att han hade en kväll som var hans.