Dejan Kulusevski är den spelaren som gör Sverige svårast att möta. Inte för att han är den tekniskt mest komplette, och inte för att han stör motståndarna mest defensivt. Utan för att han är den som kopplar ihop laget. Han bär bollen framåt i rätt tempo, han ser passet innan det finns, och han tvingar backlinjer att fatta beslut de inte hinner ta.
Med honom på planen öppnar sig ytor för Gyökeres och Isak. Utan honom måste någon annan göra det jobbet. Och ingen annan i den här truppen gör det lika naturligt.
Knäskador är opålitliga. Jag vet det från egna erfarenheter — det är sällan exakt tidsram som avgör utan hur kroppen svarar varje enskild dag. Man kan vara klar på pappret men inte tillräckligt skarp i benen för att hålla 90 minuter i ett VM-gruppspel. Det är en annan sak.
Graham Potter har fört in ett lugn i det här landslaget som saknades länge. Men Potter kan inte ta det taktiska beslut att Kulusevski hoppar in halvtaskig och hoppas det löser sig. Det fungerade inte i Tottenham när de riskerade speltid på honom för tidigt. Sverige har inte råd att upprepa det.
Elanga svarade upp i playoff och förtjänar varje minut han fått. Bergvall växer. Men det är inte samma sak som att ha Kulusevski på höger och veta att bollen kommer tillbaka snabbt och rätt. Det är en annan klass av spel.
Tunisien öppnar VM. Mot ett defensivt, välorganiserat lag är ett Sverige utan Kulusevski ett Sverige som måste arbeta dubbelt hårt för att skapa halvlägen.
40 dagar är inte gott om tid. Det är exakt tillräckligt — om knät håller.