Göteborg har inte fallit från en höjd på länge. Det är det som gör söndagens siffra så svår att ta in — inte att den är stor, utan att det inte längre finns en fallhöjd att tala om. Laget har vandrat runt i Allsvenskan de senaste åren som ett namn utan kropp, ett varumärke som fortfarande säljer biljetter på minnet av Tor Hagne och Stefan Rehn och de europeiska nätterna i Ullevi. Djurgårdens spel var inte ens imponerande i traditionell bemärkelse — det var effektivt, samlat, vuxet. De utnyttjade varje felpassning, varje tvekan i Göteborgs back. Och det är precis det som är svårast att försvara sig emot: ett lag som vet exakt vad det vill.

Jag träffade en gång Sven-Göran Eriksson på ett hotell i Göteborg, tidigt åttiotal, precis innan han lämnade IFK för Roma. Han pratade om hur ett fotbollslag är som ett bygge — man kan inte bara ha spelare, man måste ha ett system av övertygelse, en idé som håller ihop allting när det går fel. Göteborg hade det då. De hade det faktiskt ända in på nittiotalet. Sedan började byggnadsmaterialet ändras för ofta, för hastigt, utan plan. Nu står det kvar en fasad men inget bärande innerverk. Sex mål utan nämnvärt motstånd är inte ett olycksfall. Det är resultatet av år av beslut — eller frånvaro av beslut.

Hammarby möter dem nu. Det är ett möte mellan två lag som av skilda skäl befinner sig i pressade lägen, och det är en av de matcherna som säger mer om karaktär än om taktik. Göteborg behöver inte bara poäng — de behöver ett tecken på att det faktiskt finns ett lag där inne, bakom krisorden och pressreleaserna och de eviga diskussionerna om struktur och ledning. Sådana tecken dyker sällan upp efter kommittémöten. De dyker upp på planen, i minut fyrtiotre, när en backlinje håller ihop trots att allt talar för att den ska falla isär.

Jag vill inte skriva av Göteborg. Det vore för enkelt, och det vore också fel — lag har kommit tillbaka från mörkare ställen än det här. Men det krävs mer än vilja och historia. Det krävs att någon i det laget tar ett steg framåt och äger matchen, äger situationen, påminner lagkamraterna om att det faktiskt är möjligt att spela fotboll på det här planet. Sex noll försvinner inte ur minnet över en natt. Men ibland är det just tyngden av en sådan förlust som tvingar fram något äkta — något som länge legat begravt under alla ord.

Utanför Bravida i söndags stannade en man med en gammal Göteborgtröja och tittade länge på planen efter slutsignalen. Han sa ingenting. Han vände sig om och gick. Jag förstod honom precis.