Jag har sett det här förut. Många gånger. Marcus Allbäck i Halmstad, Zlatan på Gamla Ullevi för länge sedan, Sören Cratz som for och aldrig kom tillbaka — men också alla de som ingen utanför den egna läktaren mindes vid namn, pojkarna från B-laget som slog igenom i en annan tröja och en dag dök upp som motståndare på den plan där de lärt sig stå still i muren. Det är i de stunderna fotbollen påminner om det den egentligen handlar om: lojalitet och dess gränser, hem och vad det ordet faktiskt betyder när kontraktet löper ut.

Djurgårdens jakt på tredjeplats är i grunden en berättelse om ett lag som hittat sin rytm sent, kanske för sent för guld men tillräckligt tidigt för att rättfärdiga säsongen. De spelar kompakt nu, med ett mellanleds-tryck som är svårare att spela sig igenom än det ser ut på bilderna från läktaren. Kalmar å sin sida behöver poäng av ett slag som egentligen inte borde råda så här långt in på hösten — men det gör det, och Strandvallen är full av det där tunga allvaret som nedflyttningskamper alltid bär med sig. Varje hörna värd ett möte, varje friläge värt ett år.

Det som intresserar mig mest är inte slutresultatet utan vad hemmaklacken väljer. Busar de ut sin gamla spelare, som för att bevisa att de klarade sig utan honom? Applåderar de, som ett erkännande av att han hade rätt att söka sig vidare? Eller gör de ingenting alls — det kalla ingentinget, värre än burop — och låter tystnaden tala? Jag har sett alla tre varianterna. Den sista är den som dröjer sig kvar längst hos spelaren, det vet jag av en intervju jag gjorde i Växjö en gång, sent på nittiotalet, med en forward som fortfarande pratade om tystnaden elva år efter att han slutat spela.

Fotbollen minns länge, och publiken minns ännu längre. Det är kanske det märkligaste med spelet — att den känslomässiga bokföringen aldrig stämmer med den sportsliga. En spelare kan lämna på goda villkor, avtackas ordentligt, och ändå mötas av ett sus av gammal besvikelse när han kliver in i straffområdet i fel tröja. Inte hat. Bara det där svårförklarliga som sitter i kroppen på en läktare som en gång firade honom.

Kvällen i Kalmar lär avgöras av detaljer — en inledning, en tveksamhet i backlinjens kommunikation, ett hörnslag som inte rensas. Men innan dess, i de sekunder när han värmer upp längs sidlinjen och de gamla hemstansen söker hans ansikte, händer något som inte syns i statistiken. Något som egentligen är hela anledningen till att jag fortfarande sitter och skriver om det här spelet.