Jag har sett det hända i stora turneringar — spelare som kan rutinerna, korridorerna, personalens ansikten. De slappnar av lite snabbare. De är inte turister. Johansson är hemma i en miljö där resten av truppen fortfarande hittar sig tillrätta.
Men det räcker inte i sig. Frågan är vad Potter gör med det.
Johansson är inte en spelare man bygger ett lag runt. Det vet alla. Han är en hårt arbetande mittfältare som vann sin plats genom att inte krångla till saker. Det är ett val Potter gjort medvetet — truppen behöver inte elva Viktor Gyökeres-typer. Den behöver spelare som håller enkelheten i spelet när det börjar gå fort.
Mot Tunisien pressar Sverige högt och vill ha tempo. Mot Nederlanderna och Japan — som båda gillar att bygga underifrån — behöver Sverige ett mittenled som kan stänga passningsmöjligheter tidigt. Johansson gör det utan att tappa positionen. Han är inte spektakulär. Han är tillförlitlig.
Jag minns från min egen tid att de spelare man glömmer i analysen ofta är de som avgör om strukturen håller eller inte. Det är sällan anfallaren som vinner eller förlorar ett VM. Det är de som håller ordning i mitten.
Sverige har Gyökeres och Isak för målskyttet. De har Lindelöf för ledarskapet. Men om Johansson inte levererar sin del av kontraktet — det enkla, det snabba, det osentimentala — lossnar hela konstruktionen från mitten.
Att han känner till varje hörn av den här anläggningen förändrar ingenting på planen. Men det gör honom lugn. Och lugna spelare fattar bättre beslut.