De vann med en 19-åring som avgjorde i slutminuterna. Blåvitt-publiken stod och jublade länge efter fulltidens signal, klappade, sjöng, ville dela något med laget de just burit fram till tre poäng. Spelarna försvann in i tunneln som om bussen väntade.
Jag har stått på läktare sedan 1974. Jag vet vad den publiken ger under en match – rösten, benen, timmarna av pendling, pengarna som kunde ha gått till något annat. Det är en transaktion utan kontrakt. Publiken håller sin del. Spelarna behöver inte hålla sin.
Det handlar inte om artighet. Det handlar om vad fotboll är. En spelare som vänder sig om och möter blicken på en gubbe i blå halsduk, som lyfter handen mot en tjej som skrek sig hes i 90 minuter – det är inte en gest. Det är erkännandet att du inte spelar i ett vakuum.
19-åringen som avgjorde är troligen på väg till en agent, en agent, ett kontrakt i en större liga. Det vet alla. Men just nu spelade han för Göteborg, och Göteborgs folk firade honom som om han var deras för alltid.
Han gick in i tunneln utan att se sig om.
Jag lärde trettiofem år barn att ett tack inte kostar något. Det gäller tydligen inte i Allsvenskan.