Jag har spelat i en era när Sverige knappt syntes på tv. Landslaget var något man följde med radioapparaten i handen om man inte bodde i Stockholm. Att en församling i Harplinge nu organiserar visning — det berättar något om vad det här VM-laget har gjort med Sverige på bara ett par år.
Potter har pratat om att skapa ett lag som folk vill heja på igen. Det är lätt att säga. Det är svårare att mäta. Men när kyrkor börjar boka storbild för en premiärmatch mot Tunisien har någonting faktiskt hänt.
Och det beror inte på marknadsföring. Det beror på att laget leverade när det gällde som mest. Gyökeres satte avgörande mot Polen. Lagerbielke header in 2-1. Det är minnen som fastnar. Folk minns vad de kände den kvällen. De vill känna det igen.
Det är precis den här typen av kapital — inte det ekonomiska, utan det känslomässiga — som ett landslag antingen bygger upp eller river ned. Sverige har byggt upp det. Frågan är nu vad de gör av det i USA.
Tunisien är ett strukturerat lag som försvarat sig hårt hela kvalresultat. De vill stänga ner och kontra. Det är inte ett lag du vinner mot på fina kombinationer i trångaste läget. Isak, om han är klar, och Gyökeres behöver tid och rum bakom linjen.
Men det är om 45 dagar. Nu spelar de fotboll i Harplinge. Det är inte dåligt det heller.