Det här är inte en match om poäng. Det är en match om existens.

GAIS har inte råd att förlora. Örgryte har inte råd att förlora. Båda vet det. Och det är just det som gör att den här typen av derby antingen blir fotbollens vackraste eller fotbollens fulaste — beroende på vem du frågar.

Jag frågar en GAIS-supporter. Svaret är givet.

Ederströms ord hänger kvar. "Vi har olika scenarion redo." Det är inte en tränare som låter säker. Det är en tränare som förbereder sig på det värsta medan han hoppas på det bästa. Det är en människa som vet att en förlust i ett derby mot stadsfiendens stadsfiendes stadsfiendes — ni fattar — kan avgöra en hel säsong i ett enda halvtidsslut.

Och sen finns Boudah. Mannen som sagt att han aldrig skulle fira mot sin gamla klubb. Det är romantiskt. Det är respektfullt. Men vet du vad? Jag vill inte ha respekt på söndag. Jag vill ha tre poäng och ett Örgryte som åker ner till Superettan och stannar där ett par år.

Känsla och lojalitet är fint. Men det är tabell som räknas.

Det är den här matchen hela helgen kretsar kring för mig. Inte Djurgården mot ett poänglöst IFK Göteborg, inte Sirius mot Kalmar, inte ens Malmö. Allt det är fotboll. Det här är något annat.

Göteborgsderbyt i botten är gatunivå. Gräsmattan, solen, nerverna, de twohundra rösterna som skriker sig hesa för att det faktiskt spelar roll.

Det är den matchen folk pratar om på jobbet på måndag.