Paulos Abraham fick hattricket, rubrikerna och blommorna. Men det är inte det intressanta med Hammarbys 3-0 mot Mjällby. Det intressanta är vad matchen avslöjar om var Mjällby faktiskt befinner sig — och varför det är värre än slutsiffran antyder.

Tre mål i en premiär kan se ut som en tillfällighet. En sjuk spjutspets som råkar träffa rätt, lite tur med studsar. Men xG-bilden från matchen berättar något annat. Hammarby genererade chanser konsekvent under 90 minuter. Det var inte en match som exploderade vid tre isolerade tillfällen — det var ett systematiskt tryck som till slut gav vad det förtjänade. Mjällby, däremot, lyckades inte skapa det som regerande mästare brukar skapa hemma mot ett topplag: kontrollerade faser, kompakta block, farliga omställningar.

Det Tom Pettersson säger efteråt — att man sitter och skäms — är ärligt. Men det är inte skam som är problemet. Det är att Mjällby 2025 än så länge saknar de strukturella spår som gjorde dem till mästare förra säsongen. Passningsnäten var splittrade. Pressandet var osynkroniserat. Victor Eriksson, som Besara kallar ett monster med viss berättigad entusiasm, hade tid och utrymme han aldrig borde ha fått.

Och det leder mig till det fenomen jag egentligen vill dissekera: när ett lag vinner ett SM-guld och sedan inte förstärker kärnan, sjunker inte prestationerna linjärt. De sjunker abrupt. Mjällbys trupp är i stor utsträckning densamma som vann guld. Men fotboll är inte en sparad fil — det är ett levande system som kräver stimulans, konkurrens och förnyelse för att hålla samma nivå. En match är en match. Men ett 0-3 i premiären, utan ett enda tecken på motstånd i 90 minuter, är inte oväsentlig data.

Nahir Besara har förbjudit SM-guldsprat i omklädningsrummet. Klokt. Det han borde oroa sig för är inte att hans lag talar för mycket om titlar. Det är att ingen annan lag verkar oroa sig för Hammarby ännu.