Det är just det som gör att siffrorna kring Hammarby slår mig hårdare än de annars skulle göra. Trehundra miljoner kronor. Inte som summan av ett lyckligt lotteri, utan som resultatet av ett medvetet uppbyggt arbete — ett nätverk i Afrika som klubben har odlat i mer än ett decennium, en modell som nu börjar imponera långt utanför Södermalm. Andra klubbar har köpt afrikanska spelare. Hammarby bestämde sig för att förstå kontinenten, och den skillnaden är inte trivial.

Vad som fascinerar mig med det här är inte pengarna i sig, utan vad de berättar om hur fotbollsekonomin har förändrats. Under min tid som reporter på åttiotalet handlade transfermarknaden i Sverige om att stoppa läckaget — att hålla kvar spelare länge nog att tjäna lite pengar på dem innan de lämnade för Tyskland eller Holland. Det var en defensiv logik. Hammarby har vänt på det resonemanget helt. De har gjort sig till en del av en global kedja, positionerat sig som ett nav snarare än en ändstation. Petar Elander och hans medarbetare har byggt relationer i länder där europeiska mellankrigare annars haft monopol, och konsekvensen är att de nu kan erbjuda spelare en trovärdig väg — inte en tur i mörkret.

Det är förstås inte riskfritt. Det finns en etisk dimension i det här som förtjänar att tas på allvar utan att förenklas. Unga spelare som lämnar sina familjer, sin miljö, sin identitet — för en chans som ibland infrias och lika ofta inte gör det. Hammarby är inte skyldiga till det systemet, men de är en del av det. Frågan är om de bär det ansvaret med tillräcklig seriositet. Jag vet inte svaret på det. Ingen utanför klubben vet det heller, egentligen.

Men det jag vet är att trehundra miljoner kronor har gått tillbaka in i klubben, in i Bajens akademi, in i kontrakt och förutsättningar. Det syns på planen. Det syns i hur de rekryterar nu, i hur de kan tänka ett år längre än de flesta svenska klubbar tillåter sig att tänka. De har skapat något som liknar en industriell logik i en värld som annars är för slumpmässig för sin egen skull.

Jag minns en kväll på Södermalm för länge sedan — det var precis efter att Hammarby åkt ur Allsvenskan för första gången — när en gammal lagkapten berättade för mig att klubben alltid haft mer drömmar än medel. Att det var deras styrka och deras förbannelse på en och samma gång. Kanske är det fortfarande sant. Kanske är det just därför de vågade bygga något som ingen annan riktigt trodde på förrän pengarna börjat trilla in.

Trehundra miljoner. Och ett nätverk som fortfarande växer.