Jag har följt Hysén länge nog för att veta att han aldrig har varit en man för halvmesyrer. Som spelare hade han den sortens direkthet i kroppen — han rörde sig rakt mot mål, mot situationen, mot konflikten. Det var sällan elegant och aldrig beräknande. Han fattade beslut i realtid och stod för dem efteråt. Den egenskapen följer honom tydligen in i livet efter karriären, in i studiorna och podcasterna och de sociala mediernas konstanta brus, där de flesta väljer den smalaste vägen mellan att verka modig och att aldrig riktigt säga något. Hysén väljer en annan väg. Det är ovanligt nog att det förtjänar uppmärksamhet.

Jag minns när Lennart Johansson en gång sa till mig — det var sent åttiotal, vi stod utanför något kongresshotell i Zürich — att fotbollen alltid behöver folk som är beredda att se ut som idioter för fem minuter för att säga en sanning som alla andra vet men ingen vill äga. Johansson själv var inte alltid den personen, men han förstod värdet av den. Fotbollen har en stark tendens mot konsensus, mot det säkra, mot formuleringen som alla kan skriva under på och ingen behöver tro på. Det är en sport som producerar enorma mängder ord och mycket lite äkta kommunikation. Så när någon faktiskt menar något, märks det.

Det som är svårt med Hyséns position är att han inte skyddas av en institution. Han talar inte på ett förbunds vägnar, inte på en clubs, inte bakom ett protokoll. Han talar som sig själv, vilket gör honom sårbar på ett sätt som få aktiva spelare eller tränare någonsin är. De kan alltid gömma sig bakom kollektivet, laget, systemet. Hysén har inget sådant skydd och verkar inte vilja ha det heller. Det är en frihet som kostar, och han betalar den notan med öppna ögon.

Jag är inte alltid beredd att hålla med om vad han säger. Det är inte poängen. Poängen är att han säger det, att han menar det, att han inte viker undan när reaktionerna kommer. Svensk fotboll fostrar inte tillräckligt många av den sorten. Vi är duktiga på att producera spelare som vet hur man håller presskonferenser — korta svar, inget som kan klippas ur sitt sammanhang, ett leende mot kameran. Det är en konst i sig, men det är inte detsamma som att ha något att säga.

Det var Hyséns far — Glenn, med all den tyngd det namnet bär — som lärde mig att det inte räcker att ha rätt. Man måste också vara beredd att höras. Tobias verkar ha förstått det. Och så sitter han där, med det lugna ansiktet och den raka ryggen, och upprepar budskapet en gång till för den som inte hörde det första gången.