Kulusevski är inte vilken spelare som helst i det här systemet. Han är länken mellan mittfältet och Gyökeres. Den som bär bollen framåt under press, som hittar mellanrummen innan försvaret hunnit organisera sig. Ta bort honom och Sverige tappar ett gear i övergångsspelet.
Potter har byggt laget kring snabba framsteg. Kort passning, rörelse, sedan direkt mot mål. Det kräver spelare som tänker fort och rör sig ännu fortare. Kulusevski gör det naturligt. Han läser spelet halvt ett varv snabbare än de flesta.
Elanga svarade upp i playoff — det ska han ha. Men han och Kulusevski fyller olika funktioner. Elanga springer in i djupet, söker utrymmet bakom. Kulusevski tar tag i bollen och driver, skapar situationer som inte fanns innan. Det är en annan sorts värde.
Jag spelade i en tid när man bytte ut en spelare och satte in nästa man i kön. Idag handlar det mer om att systemen måste stämma. En nyckelspelare som saknas förändrar inte bara en plats på planen — den tvingar hela laget att anpassa sig.
Det som oroar mig är inte om Kulusevski är på planen mot Tunisien. Det är om han är matchsäker. En spelare som tvekade i ett löpsteg för tre veckor sedan tar inga chanser i ett öppningsmatchen i VM. Då väljer man det trygga. Och det märks direkt på en motståndare som analyserat Sverige noga.
Potter måste ha ett tydligt svar på det här senast i mitten av juni. Inte för mediernas skull. Utan för att resten av anfallsspelet hänger på det beslutet.
Ett knä som inte är hundra procent är en plan som inte är hundra procent.