Nu är det GAIS mot BP som ska avgöra någonting, och tyngden i det derbyt är av ett annat slag än den romantiska rivaliteten som omger AIK och Hammarby. Sex poäng separerar lagen i botten av tabellen, och det är en skillnad som vid säsongens slut kan handla om divisioner, om spelarkontrakt, om hela klubbars riktning för de närmaste åren. BP har länge levt med en känsla av att aldrig riktigt tillhöra den liga de befinner sig i — inte av brist på ambition, utan för att ekonomin och truppen aldrig riktigt synkroniserats med deras egna förväntningar på sig själva. GAIS bär på ett annat slags bördor: historia, nostalgi, en supporterskara som kommer ihåg när allt var annorlunda och som inte alltid lyckas skilja minnet av det från verkligheten av nuet.

Det som gör det svåra matcher att analysera korrekt — de som sitter i botten och spelar mot varandra — är att de yttre trycket förändrar fotbollen inifrån. Spelare som normalt är trygga med bollen, som tar de extra stegen, väljer plötsligt det säkra och lämnar det osäkra till någon annan. Tabellen slutar vara abstrakt och blir i stället fysisk, nästan påtaglig, som en vikt som fördelar sig ojämnt i kroppen. De lagen spelar inte bara mot varandra — de spelar mot sin egen rädsla. Och rädsla är sällan en bra taktisk grund, oavsett vad man läser i förhandstipsen.

Jag har under åren sett Göteborgsderbyt spelas under alla möjliga förtecken: för mästerskap, för Europa, för prestige och för ren stolthet. Men jag har också sett det spelas för överlevnad, och det är de matcherna som stannar längst. Inte för att de är vackrare — det är de sällan — utan för att de avslöjar mer. En spelare som tar ansvar i ett läge där det faktiskt kostar någonting är annorlunda att titta på än en spelare som gör detsamma när ingenting egentligen hänger på det.

Oavsett vad som händer på Gamla Ullevi den här helgen kommer en av de två lagen gå hem med bördan lägrad. Den andra går hem med sex poängs andrum — inte säkerhet, men luft. Och i den här fasen av en säsong är luft precis det man behöver för att kunna tänka klart, för att våga göra det där valet med bollen som man annars väljer bort. Jag tänker på en målvakt jag intervjuade för länge sedan, efter ett nervslit mot nedflyttning som laget precis överlevt. Han sa ingenting dramatiskt, ingenting värdigt en rubrik. Han satt bara och tittade på sina händer en lång stund, som om han försökte förstå att de tillhörde honom igen.