Söndagen på Friends Arena är inte en vanlig match i Allsvenskan. Det är den match som folk tar ledigt inför. Som gör att twitterflödet exploderar redan på fredagskvällen. Som avgör vad folk pratar om på måndag, tisdag, hela veckan tills nästa omgång rullar igång.
AIK leder jakten på toppen. Hammarby ligger sex poäng efter och vet att ett nytt tapp här gör gulddrömmen till en illusion. Det är inte en överdrift. Det är matematik.
Men det handlar inte bara om poäng. Det handlar aldrig bara om poäng i ett derby.
AIK har byggt hela hösten på trygghet. Kompakt, svårslaget, effektivt framåt när det gäller. Hemmaplan på Friends är deras fästning och det vet alla. Hammarby har å sin sida spenderat de senaste veckorna med att klättra tillbaka efter en pestdrabbad period. De är inte trasiga längre. De är farliga igen.
Det är det som gör det så bra.
Hammarby måste attackera. De har inget val. Och AIK älskar motståndare som tvingas öppna upp sig. Det är en fälla som stängs. Eller en match som exploderar i det 87:e med ett mål vi pratar om i decennier. Ingen vet vilket.
Jag väljer AIK. Inte för att jag tror att Hammarby är dåliga — de är inte dåliga — utan för att ett lag som spelar under press av att måste vinna ofta gör precis det misstaget som kostar dem allt. En felplacering i press. En avspark som fastnar. En sekund för lång betänketid i straffområdet.
AIK straffar det.
Det är det jag tror. Det är det jag hoppas. Det är den matchen du sätter på direktsänd och inte rör telefonen på 90 minuter.
Allsvenskan är inte alltid snyggt. Men det här kan bli riktigt snyggt.