Ingen gick fram till kurvan. Ingen höjde handen. Inte ett tecken på att de förstår vad supportrarna faktiskt offrar — tid, pengar, röst.
Jag har sett AIK förlora förut. Det är inte det som förargar mig. Förluster hör fotbollen till, det visste jag redan 1974. Det som förargar mig är tystnaden efteråt. Den totala frånvaron av kontakt med de enda som faktiskt betalat för att vara där.
Christoffersson gav dem tre chanser att vakna. En efter hattricket, en vid slutsignalen, en när publiken ändå stannade kvar och väntade. Tre gånger valde spelarna bort dem.
Det är inte blyghet. Det är arrogans som lärt sig kalla sig professionalitet.
Jag undervisade i 35 år. Om en elev presterade under sin nivå och sedan gick ut ur klassrummet utan ett ord — inte för att de skämdes, utan för att de redan tänkte på nästa lektion — så hade jag sagt ifrån. Det borde någon göra nu också.
AIK möter Christoffersson igen. Revanschhungriga, skriver de. Men revansch mot vem? Mot en spelare som gjorde sitt jobb, eller mot en publik som förtjänar ett lag som ser dem?
Höj handen nästa gång. Det kostar ingenting. Och det betyder allt.