Men Johansson är inte i truppen för att han känner till gräsmattan. Potter har tagit honom för att han levererar defensiv stabilitet på ett sätt som inte syns i statistiken. Han löper rätt, han positionerar sig rätt, han frigör andra att ta risker. Det är det tråkiga och nödvändiga arbetet som avgör matcher på det här planet.
Problemet är att han spelar i MLS. Det är ingen värdering — MLS är bättre än sitt rykte — men tempot är ett annat. Andningspauserna är fler. I en VM-grupp med Nederländerna sitter det inga andningspauser. Holländarna pressar högt, de byter spelpersonal snabbt och de bestraffar varje sekund av tvekan i mittfältet.
Johansson behöver inte vara den bäste spelaren på planen. Det är Gyökeres och Isak. Men han behöver vara reliabel under press, och den pressen är av en kaliber han inte mött på månader. Det vet Potter. Det vet Johansson säkert också.
Jag minns själv hur det kändes att komma in i en turnering med ojämn matchrytm. Man tror att man är redo. Och ofta är man det — men det tar en match extra innan kroppen verkligen förstår vad som krävs.
Mot Tunisien är förutsättningarna rimliga. Mot Nederländerna är marginalerna noll.