Johansson är ingen stjärna i truppen. Det vet han. Det vet alla. Men fotboll handlar inte bara om vem som är bäst — det handlar också om vem som vet var kaffemaskinen står, vilken bana som har den bästa gräsmattan och hur hettan känns klockan tre på eftermiddagen i Texas. Den kunskapen är svår att undervärdera när du landar med jetlag och ett VM att spela.
Potter har byggt mycket av sin framgång på att skapa en miljö där ingen spelare känner sig bortkopplad. Det är därför stämningen vänt. Men miljö handlar inte bara om psykologi. Det handlar om att gruppen hittar sitt fotfäste snabbt. Johansson är en direktlinje till det.
Jag spelade i ett lag där vi fick åka till ett turneringscenter vi aldrig sett innan. Tre dagar för att hitta rytmen. Vi hann aldrig. Det är ett gammalt problem, men det löser sig inte av sig självt.
Nu är frågan om Johansson faktiskt spelar. Mot Tunisien i gruppspelet är han inte given. Men Potter är smart nog att veta vad en spelare som trivs i sin vardag kan tillföra när trycket stiger. Trygghet smittar av sig på planen. Det syns i hur snabbt ett lag etablerar sig i ett spel — inte i presskonferenser.
Sverige har talang. Gyökeres och Isak är världsklass när de är friska. Men de första timmarna i en ny miljö formar mer än de flesta tror.
Johansson är inte deras stora hopp. Han är deras karta.