Gustafsson är 19 år, och han vände derbyt mot Hammarby — inte en gång, utan som del av en AIK som vände två gånger, med inhoppare som klev in och förändrade kampen snarare än att bara fullborda den. Det är en sak att ha talang nog att göra ett mål. Det är en annan att göra det när hela Råsunda — förlåt, hela Friends Arena — håller andan och motståndet trycker på med desperation. Nordfeldt stod på huvudet under sista kvarten och det är hans fingertoppar som möjligen förtjänar lika mycken hyllning som den unge mannens klack, men det är Gustafsson som väljer att uttrycka det enkelt efteråt: Hela arenan exploderade. Och i den meningen finns allt man behöver veta om varför dessa matcher fortfarande spelar roll.

Längre västerut firade Göteborg med specialtröjor och derbykramar, och visst finns det en lättare ironi i att Örgryte rasade över utebliven straff medan Blåvitt kostymerade sin glädje i limited edition-bomull. Men bortom det ceremoniella: den som avgjorde hette Hermannsson och han är nyförvärv, och det är den sortens detalj som säger något om ett lag i rörelse snarare än i vila. Sebastian Clemmensen såldes till Portugal för 15 miljoner samma vecka — en summa som för tio år sedan hade utlöst jubel i pressrummet men som nu tas emot med en axelryckning och frågan om vem som ersätter honom. Fenger stannar, Polen-affären sprack, och Göteborg rör sig i flera riktningar samtidigt, som ett lag som inte riktigt bestämt sig för om det vill bygga eller sälja eller båda. Det är inte nödvändigtvis fel. Det är ofta så seriösa projekt ser ut inifrån, kaotiska och rörliga, tills de plötsligt har form.

Djurgården betalade 22 miljoner för Abdul Abdulmalik och Malmö fick sitt 19-miljonersbud tillbakaskickat av Vejle med ett artigt nej — och i den kontrasten skymtar man något av det tillstånd Allsvenskan befinner sig i just nu, ambitiös och ekonomiskt ansträngd på samma gång, jagande aktörer på en marknad som sällan väntar. Fabrizio Romano namnger Isak Bjerkebo i samtal med Sevilla och PSV, och det är det moderna fotbollslivets rytm: ett namn dyker upp på en skärm i Madrid innan spelaren ens hunnit läsa tidningen på söndagsmorgonen.

Västerås sänkte Häcken trots numerärt underläge — det är den sorten av resultat som inte förklarar sig självt utan kräver att man suttit på läktaren och känt hur vindarna skiftar under en match, hur ett numerärt övertag kan bli en börda när man inte har benen att bära det. Det är fotboll. Oförutsägbart, irriterande, vackert.

Men det är ändå Gustafssons ansikte jag tar med mig från den här veckan — inte segeryxans höjande utan det lilla ögonblicket strax dessförinnan, när han ännu inte visste att han skulle avgöra någonting, när han bara sprang.