Jag har aldrig sett något liknande under mina år i fotbollen. Inte ens nära.
Det finns en psykologisk dimension här som är lätt att missa. De flesta spelare i en trupp kämpar med att hålla vardagslivet borta — familjen, kontraktsförhandlingar, pressen från klubben. Johansson har det omvända problemet. Hans vardag är VM-basen. Han äter lunch där Potter håller genomgångar. Han vet hur gräset ligger på träningsplanen. Det kan ge trygghet, men det kan också sudda ut gränsen mellan förväntning och verklighet.
Potter lär sig fortfarande vad han har i Johansson. Det syns. Mittfältaren är intelligent och täcker ytor bra, men han är inte den typen som avgör ett spel med ett beslut. Han är en byggare i ett lag som just nu har Gyökeres och Isak som spjutspetsar. Den kombinationen kräver att mellanledet levererar enkelt och snabbt. Johansson kan göra det. Frågan är om Potter litar tillräckligt på honom för att ge honom matchminuter när det väl gäller.
Mot Tunisien i gruppspelet vill Sverige ha bollen och sätta press tidigt. Johansson passar bättre i den matchen än mot Nederländerna, där marginalerna är hårdare och varje felpassning kostar mer. Om Potter inte använder honom nu, när?
Hemmaplan brukar ge en spelare vingar. För Johansson kan det vara tvärtom — för nära, för känt, för lite som ett mästerskap ska kännas.